Banbesök: Kungl. Drottningholms GK

Jahaja, här inleds rapporten från banbesöket med en bild på en öl. Men det finns en anledning till det. Kungl. Drottningholms GK är en väldigt fin helhet. Första bemötandet i receptionen är klockrent och det visar sig genomsyra all personal på klubben (och även medlemmarna skulle det visa sig). Man slås av en sällsynt kombination av stolthet och trevlighet. Att folk är stolta över sina klubbar är inte ovanligt, men tyvärr kombineras detta med dryghet. Inte här. Jag har en kärlek till gamla fina klubbar. Jag blir glad av att svänga in på Bokskogens parkering eller på Ljunghusens eller på Täby GK:s. Tradition är inte oviktigt i golf om man hanterar den på rätt sätt.

"Välkommen hit!" och "...ni kommer inte att bli besvikna." Det blev vi inte heller.

Drottningholm, som ju var en av våra SEO-banor är en anrik klubb och banan har fått sig en välbehövlig ombyggnad där de nya greenområdena är största skillnaden, förutom att banan nu rakt igenom har perfekta spelytor.

Johan Benestam är mannen bakom uppdateringen av Nils Skölds original. Nils Sköld har många gånger ritat banor med hög spelglädje Viksjö, Täby och Visby för att nämna några och just spelglädje är något som man drabbas av mycket på Drottningholm. Det är mycket strategi, många roliga slag och moderna greenområden gör att man måste tänka till på inspelen och i närspelet.

Första hålet är ett blint utslag, kanske inte idealiskt, men det gick lätt med banguidens hjälp att förstå vilka träd man skulle sikta på. Hål 2 kräver ännu mer av din placeringsförmåga från tee och hål 3 korsas av ett dike där du efter väder och vind kan bestämma dig för om du ska spela dig kort eller slå över. En fin inledning.

Sen kommer några ännu roligare hål. Det fjärde är blott 400 meter (från gul tee) och nås enkelt på två.

Men som ni ser av banguiden ovan så finns det en miljon sätt att spela hålet. Symptomatiskt för Kungl. Drottningholm och för spelglädje. Efter denna drabbning väntar det lilla femte. Ett par tre hål som inte avskräcker med sin längd, men där greenkeepern kan sätta många elaka flaggor. Dessutom är hålet begåvat med ett av banans vackraste vyer.

Hål 5 på Drottningholm med vackra Lovö Kyrka i bakgrunden

Sedan följer några ytterligare par fem hål, ånyo ett kort korthål och sen en "klassisk-dogleg-runt-trädhörnet" innan UT-rundan är avklarad. Vi har hittills rört oss mestadels på heden. Banan är öppen och man letar ingen boll. Under IN-rundan kommer vi att vandra in bland träden ytterligare. På allvar ser vi träd första gången på hål 13. Särskilt ett träd, som döljer femtio procent av fairway. Jag gissar att många bollar har fastnat i det trädet genom åren. För undertecknad som slår högre än amerikansk parkbanespelare med KBS-skaft, så var det dock ingen fara.

Avslutningen är sedan bra med fina doglegen hål 14 där hemmaspelarna har favör för att hitta rätt vinkel. Fina parfemhålet det femtonde, ett utmärkt korthål i 16, ett okej parfemhål det sjuttonde och sen kommer vi till arton.

Jag kan inte komma på jättemånga exempel där jag tycker att ett par 3, som avslutningshål är en bra idé. (Hjälp mig gärna med fler undantag?) Fast Drottningholms artonde är undantaget som bekräftar regeln. Det spelas 171 meter, lite uppför. Vattnet är inte i spel, men det finns där och då...finns det där.

Hål 18. Härlig avslutning!

Greenen är indelad i platåer där den övre är riktigt elak. En liten rackare som man inte vill chippa eller putta mot. Lite som minigolf. Under vårt besök har det hunnit blåsa upp rejält och vi slår spoon från tee, eftersom flaggan står just längst bak. Med en sådan klubba i handen känns både out, vatten och bunkrar - kort sagt allt - i spel. Ett både vackert och bra avslutningshål!

Efter denna avslutning passar det utmärkt att sätta sig med en Möl på uteserveringen och beskåda efterföljande partis mödor på samma hål. Det summerar på ett bra sätt besöket.

PS. Ombyggnad i all ära, men någon stortävling kommer nog inte tillbaka till Lovön. Hål 10 spelades i motvinden med driver och mellanjärn och hål 18 var tufft, men i övrigt är det spelbarheten för oss vanliga golfare som är storheten med Drottningholms golfbana. Och det är fan inte dåligt!

Banbesök: PGA National, Lakes Course

Text kommer

Banbesök: Ullna

Ullna golfklubb – eller the icon som de lite semipretentiöst relanserat banan – har klättrat ända till bronsplats på Golf Digests topp-50 lista sedan Jack Nicklaus ombyggnation. Jag har spelat bana 5-6 gånger sedan nyöppningen och nu är det dags att publicera en text.

Redan när du ställt bilen så inser du att den här banan ligger extremt vackert. Det har den alltid gjort och sträckningen är densamma så där är egentligen ingen skillnad. Det är de tusentals lastbilarna med sand som gett nya spelytor och en längre säsong åt medlemmarna som är den stora skillnaden. Också greenområdena såklart.

Det finns några saker i Jack Nicklaus designfilosofi som jag förstått/uppmärksammat genom att läsa mig till det (Jag har själv inte spelat mer än en Nicklaus bana så vad vet jag):

• Om du har 2 i handicap är du en värdelös golfare (källa golfbloggare)
• Jag har aldrig förstått mig på Jacks greenområden (källa golfbanetestare till guide)
• Jag kan placera en fairwaybunker för att den ser bra ut på ett ställe, inte alltid för att den är strategiskt helt rätt (källa Jack själv i intervju med Zacke.

Greenområden är bra mycket tuffare nu. Stora onduleringar och du måste verkligen tänka till på inspelningen. Särskilt när pinnarna står tajt mot avrinningsytor eller vatten. Och i princip så gör dom det hela tiden. Det är svårt (punkt 2 ovan), men vill man vara positiv så gör nya Ullna dig till en bättre golfare. Och det är mycket roligare. Som purist ska man väl hålla med om faktumet att golf inte är rättvist. Så har nog många känt som betalat greenfeen på Ullna (punkt 1). Punkt 3 ser jag på Ullna. Jack har gjort banan vackrare. Signaturhålet 3:ans bunkrar och stenar gör hålet vackrare. Och bättre. Vissa fairwaybunkrar förstår jag inte, men det SER bra ut.

Jag har inget större minne av gamla Ullna längre, men jag har förstått att det förutom bättre spelytor och mer utmanande greenområden finns några mindre ombyggnationer på banan. Hål 12 har greenområdet flyttats bak 20 meter. Greenområdet i sig är upphöjt och svårträffat. Andraslagets placering har blivit bra mycket tuffare, eftersom träden kommer i spel mycket mer när green flyttats bak. Hål 15 har förlängts. På en plakett på banan med rubriken ”Strong hole” berättas att Jack under en inspektion stått på tee en lång stund och sedan konstaterat: ”Strong hole” varpå åtgärden blev att backa tee 40 meter. Jag håller hål 15 som ett av de absolut starkaste hålen just nu. Men egentligen finns det inga dåliga hål på Ullna.

Ni som läst förut vet att jag älskar Par 5 som öppningshål som på Rya eller Bro Hof. Ullnas första är verkligen en trevlig historia. Efter en bra drive är det fullt nåbart. Efter en sned drive får du vara så god att pitcha ut dig på fairway igen och sen försöka nå fram. Behaglig inledningen. Tvåan ett starkt kort dogleg par-4. Sjöhålen 3-6 är oerhört starka. 7:an har sitt träd, men är annars numera ett litet mellanhål med ett väldigt fjuttigt andra slag upp till en upphöjd green (roligaste med hålet är att landa 60 gradaren i bakkant och spinna). 8:ans och 9:ans greenområden är smått spektakulära och då har du inte ens kommit till 10:an där flaggan ibland ställs på platå stor som en femkrona. Resten är avrinningsyta.

Nu när 15 blivit bättre så är avslutningen riktigt stark. Det är 18:e som är det lilla problemet på Ullna fortfarande. Det är lite för svagt som avslutning. Men givet att 16:e som är ett av Sveriges bästa korthål och 17:e som är ett av Sveriges häftigaste par 4 hål föregår så håller ändå avslutningen.

Herregud 17:e alltså. Spoon + 60 graders wedge i medvind och drive + järn 5 i motvind. Snacka om olika karaktär. Och hur du än gör hamnar du i avrinningsytan höger om green. Vi måste snacka om den Jack!

Banbesök: Bro Hof Castle Course (#9)

Maj 2013



Då har jag betat av ännu en av toppbanorna i Sverige när jag spelade småsyskonet på Bro Hof Slott: Castle Course.
Jag har bara spelat 6+9 hål hittills i år, så det här var första 18-hålaren för säsongen. Det jag sett av svenska golfbanor gjorde att jag gapade av att se Bro Hofs sagolika skick. Efter den vintern som varit var det otroligt att se.
Redan på första fairway knäppte jag en bild rakt ner i gräset.


Castle Course börjar med ett fint öppningshål. En par 5 som inte alls är så skrämmande längdmässigt som scorekortet antyder. Jag slog en driver och en hybrid över green och chip+tvåputtade för par (för övrigt borde jag gjort birdie på nästan alla par 5 hål, men närspelet är bedrövligt såhär i säsongsinledningen).



Strategin är ganska viktig på Castle Course även om det är relativt generösa storlekar på fairways och greener. Jag slog drivar, järnfyror, hybrider och spoon från tee. Mycket taktik och placering.

I karaktären skiljer sig Castle Course en hel del från Stadium course med sina waste areas, annan grässort i högruffen och tydligare skogsinslag. Den har vissa hål som lika gärna hade kunnat ligga på Åkersberga GK (minus konditionen) och andra som platsat på Stadium Course. Men just den variationen gör banan ganska rolig att spela. Man har många roliga utslag, inspel och närspelsslag på en runda. Det är positivt.

Ett litet minus för sträckningen. Jag reagerade på att jag aldrig spelade några par-4 hål. I scorekortet såg jag att det dröjde mellan hål 8 och 14, och då är 14 ett ganska speciellt par 4 hål. Par 4-hålen ger rytmen i golfrundorna och dom brukar vara i majoritet och det ska kännas. Tycker jag.

Men många fina hål på banan! Gillar alla par 5:or (utom möjligen femman som är lite av ett mellanhål). Alla går att nå utom tian som är ett riktigt utmanande "treslags" par fem hål. Korthålen har finfina greenområden, men var lite väl korta från gul tee. Slog Järnnio, PW, 52 eller 58 graderswedge på alla utom fjärde som är ett riktigt vackert hål med sina 176 meter och bunkersystem/waste areas hela vägen mellan tee och green. Par fyra hålen är superbra med härlig placeringgolf. 3:an, 6:an (ett monster som kräver sin driver i motvinden) otroligt vackra 8:an med sin enorma, böljande fairway och den stora waste arean till vänster, de på olika sätt häftiga 14:e, 16:e och 18:e.


Hål 8 från sin upphöjda tee


Hål 13 - en känd vy från Castle Course. Kul hål där jag klöv fairway och hade en järnfemma in, som resulterade i... chip tvåputt för par.


Hål 15 - en par femma med skogskaraktär. Drive och en fade:ad spoon till green kant och...chip två putt för par


Hål 18 - ett fint avslutningshål. En bättre avslutning än Stadium Course 18:e. Tycker jag. Åtminstone från gul tee.

Mitt spel var ganska lätt att beskriva idag. Några anmärkningsvärt dålig utslag, kassa chipar och pitchar och sagolikt järnspel. Tror jag träffade 12 eller 13 greener. Gjorde två birdies, men missade 5-6 från inom 4-5 meter. Varav en från metern på fina 16:e hålet. Det var sjukt irriterande. Tror jag skrapade ihop en 77:a, vilket är bra för första 18-hålaren. Vinterträningen har gett resultat!


Och dom höll på att bygga Victory Valley inför Scandinavian Masters under mitt besök


Hål 19

Banbesök: Piteå GK

Juli 2012

Under familjesemesterdagar i Piteå lånade jag dessa vackra klubbor av svärfar:

Setet innehöll 30 år gamla bladklubbor (3-PW) av märket Spalding med sweetspot stor som en lillfingernagel.
Och sen träklubborna driver och trä-4. Det är alltså TRÄklubbor - just det - gjorda av trä. Det är som om klubbhuvudet är gjort av smör. Bollträffen känns som bomull. Det var...skitkul att spela med detta set!
Piteå GK är en väldigt vacker bana med fina golfhål. Konditionen är långhårig, men det får man vänta sig av en bana med 130-140 dagars öppethållande.

Första nio hålen har en öppnare karaktär med skogsinslag med många vackra vyer mot Norra Stadsfjärden. Som här på 3:ans green:

Sista nio hålen virvlar in i tallskogen och det är skogsbanegolf när den är som bäst. Du tjänar stort på att kunna flytta bollen åt höger eller vänster.

10:ans green och bakåt mot en tallkantad fairway.

Alla hål utom 12:an sista nio är riktigt bra. Man har flyttat teen på hål 12, men inte heller nya hålet funkar. Minns mitt besök för tio år sen som ett dogleg höger. Från backtee är hålet närmast dogleg vänster numera. Hålet skulle fungera som ett långt par 5 dogleg höger med ett fade:at mellanjärn som layupslag. Då skulle man behöva backa tee bak till 16:es högra ruffkant. För att komma till rätta med säkerheten flyttar man då 16:e tee till snett bakom 15:e green. Men det är bara en idé.

Nu ska vi inte fokusera på det negativa. Den drawade trä-4:an på 13, den fade:ade drivern på 14 och den drawade drivern över skogen på 15 kan vara dom tre roligaste efter varandra följande utslagen som finns på en svensk golfbana i mitt tycke.

Hål 14 från green och bakåt. Ett av banans bästa hål.

En sak som bidrar till charmen sista nio är dom norrbottniska höladorna som finns invid några av dom avslutade hålen. Saknar bild eftersom dimman kom.
Så här såg det ut på 18:e tee. Var siktar man?

Scoren då? Par 72 (34+38) och jag hade 80 (39+41). Det får duga med antikviteter i händerna.

Banbesök: Anfi Tauro Golf

November 2011

27 miljoner euro lade den numera framlidne norrmannen Björn Lyng in i projektet Anfi Tauro Golf där man rätt och slätt skurit ut ett golfbaneprojekt ur ett berg. Skicket är väldigt bra i alla delar av banan. Stimpen låg på nio, vilket dom skulle kunna få ner om dom var intresserade av det.

Det finns fairway och sen är det wasteland med grus, kaktusar och palmer. Där ska man inte ligga. Banan är inte så lång knappa 5900 meter från gult, men dom spektakulära hindren gör banan till en stor utmaning.

Jag får nästan aldrig för mig att fotografera på en golfbana, men här skulle jag kunnat göra det på varje hål om det inte var för själva spelet. Därför har jag lånat några bilder från klubbens hemsida också.

Banan börjar med sex-sju relativt överkomliga hål.

Fjärde tee är banans första "photo op".

Svårt att förstå hur högt upp detta är. Jag slog en perfekt drive som aldrig slutade flyga. Den stannade sedan efter en decimeter på fairway. Slog en dålig järnnia till foregreen och treputtade mig till ett över par för ronden.

Efter detta hål tänkte man vackrare utslag än så här blir det nog aldrig. Men så klev man upp på utmärkta par 3-hålet med nummer sex och möts av den här utsikten:


Hade rundans enda greenmiss på en par 3:a i Wasteland vänster om 6:e green. Här var gruset så pass djupt att jag slog andraslaget som ett bunkerslag till två meter ovanför flaggan, vilket resulterade i en tuff par putt som smet förbi.



Översikt över en bit av dalen. Min värsta bit skulle det visa sig. Där det korta tionde längst till vänster i bild innehåller ravin på två sidor fairway. Fina korthålet 11 (i mitten) där jag hade par och sen det smala tolfte en par 5:an som klättrar upp längst in i kilen på berget. Tre järnslag, men jag lyckades dra mitt andra slag upp på berget och försökte spela bollen från sten. Det gjorde ont och resulterade i en trippel.

Efter tolvan kommer man upp till trettonde och så högt upp kommer jag aldrig gå på en golfbana igen. Med darriga händer satte jag den lugna, nergreppade järnsexan på green. Det är verkligen ett stup vänster om green. Därav staketet. Skyltar med "DANGER" var inte ovanliga runt banans många raviner och stup.




Efter paret på 13:e, när man för tionde gången tänkte: "nu kan det inte bli vackrare", så kommer hål 14. I mitt tycke den vackraste vyn från tee. Återigen, det går inte att förstå hur högt upp man står här på 14:e tee. Layouten på det här hålet är väldigt bra dessutom. Högersidan är svår att hålla och man måste vara lång, men då får man ett lättare andraslag mot green på denna par 5:a.



Och här är en bild på greenområdet på 14:e.



Avslutningen på respektive niohålsslinga är en par 5:a dogleg vänster. Bägge hålen utmärkta och roliga att spela. Par 5 golf när den är som bäst.



Ovan en bild på det 18:e. Jag siktade mellan det stora och dom små träden fick på en perfekt draw och vad som hände sen vet jag inte. Jag vet bara att jag hade 89 meter till flaggan för mitt andra slag på denna 472 meter långa par 5:an (som ju mäts runt i doglegen). Satte wedgen till 3 meter och tyvärr tittade eagleputten ner i koppen. Tap in birdie avslutade en svängig rond där jag borde spelat bättre, men aha-upplevelserna av att spela Anfi Tauro gör nog att man tjänar fem slag andra varvet man spelar.

Anfi Tauro kan vara den bästa bana jag spelat. Det är åtminstone den mest spektakulära. Gran Canaria är väldigt långt borta, men jag ska spela detta monster igen.

PGA National Links course (#5)

Juli 2013

Efter stoppet på Elisefarm stod nästa hedbana på tur bara några dagar senare: PGA Nationals Links.

Den amerikanske arkitekten Kyle Philips har ritat två A-banor i form av PGA National i Bara strax utanför Malmö. Ni som såg Scottish Open nyligen känner säkert igen namnet Kyle Philips därifrån. Han har nämligen ritat Castle Stuart också.

Vi blev generöst inbjudna av en medlem och spelade banan i strålande sommarväder. Vi hamnade på Links denna gång och det gjorde inte mig något eftersom jag ändå sagt att jag ska beta av topp 30 i Sverige (Lakes rankad platsen högre på Golf Digest ranking, men med samma totalpoäng).

PGA National Links domineras av rödsvingel vilket är den gräsart som ger den klassiska linksfinishen. Greennerna var stora med många roliga pinnplaceringar. Det var, med tanke på att greenerna var hårda, dessutom möjligt att utnyttja konturerna på greenerna för att komma åt flaggorna på inspelen. Sån golf är kul.

Vi valde 61 tee, vilket är att jämföra med vit tee och mäter 6150 meter. Banan spelades kortare än så med sommarrull på bollen.

När jag hade tätt mellan besöken är det svårt att inte jämföra banan med Elisefarm, som är mycket vackrare med sin närhet till Ringsjön och sina välansade promenadstråk. Men som golfbana håller jag PGA National Links högre. Helt enkelt för att det är fler roliga golfslag som slås på den banan. Att den är relativt kuperad med höjdskillnader på uppåt 20 meter gör sitt till för upplevelsen också.

Jag tycker sträckningen är viktig på golfbanor och här har Kyle Philips verkligen fått till det. Links har en fin inledning och en fin avslutning. Att inleda med ett "drivbart" par 4-hål är jag lite tveksam till, men det funkar ok. 2-5 är på inga sätt lätta hål, men det är först på 6:an som dom verkliga frågorna börjar ställas.

För övrigt var jag rätt nära HIO på hål 5. En av dussintalet gånger jag varit inom två decimeter från flaggan.

På hål 6 är utslaget halvblint. Det spelas 400 meter och dagen till ära rakt in i vinden. Man anar vänsterkanten på fairway och ser fairwaybunkrarna. Rätt linje är slå mot den bilnda delen av fairway om man inte ska rinna ner i bunkrarna mot vilka hela fairway sluttar. Sen har du ett roligt mellanjärn till ett svårt greenområde. Golfhål!

På sjunde hålet står man 1-2 klubbor ovanför hål och blickar ner mot en jättelik green med en svacka i mitten. Rätt många har treputtat på 7:an vågar jag lova och underteckad sällade sig till den skaran.

Det är roligt hela tiden på PGA National och hål 14-18 är som en avslutning ska vara:
Hål 14: 425 meter, par 4, uppför. Jag tror typ två bunkrar är i spel på det hålet (plus en lurig liten som vaktar bakom grenen), men hålet ställer bara en enkel fråga: kan du slå en drive och järnfyra upp på green?
Hål 15: 445 meter, par 5, nerför. Här vänder vi på steken. Kort par 5. Man kan och spelar nog oftast aggressivt, men greenområdet kan i sig själv ge dig bogeys med sin upphöjda green.
Hål 16: en vacker medellång dogleg par 4. Inga konstigheter.
Hål 17: ett härlig korthål uppför, 155 meter, till en väl inbunkrad green, med flera roliga flaggplaceringar och en ondulerad green där man kan utnyttja konturerna.
Och så Hål 18: 400 meter. Smalt att träffa fairway. Ett dike (som inte bör vara i spel) innan green. För mig spelades det drive och järnsjua och jag fick plocka fram två fina golfslag för att träffa green. Snygg avslutning upp mot det coola klubbuset.

Hål 18 på Links med klubbhuset vänster om green. Bild från klubben.

Banbesök: Elisefarm GC (#12)

Juli 2013

Besökt Sveriges tionde bästa golfbana, enligt Golf Digest ranking 2012: Elisefarm GC. En vacker promenad i landskapet strax söder om Ringsjön i design av Martin Hawtree. Mr. Hawtree är en het golfbanearkitekt som bland annat ritat Trump-skrytbygge i Skottland m.m.



I det mysiga klubbhuset innan tee time träffar vi några Äkta Makar som spenderat fyra dygn på anläggningen. De rekommenderar oss att träffa fairway. Det gjorde vi inte. Elisefarm är som links (även om den här då är en hedbana) är mest med hårda greener, blåst, tuffa ruffar. Ack så vacker dock.

Det finns inga teeskyltar, inga papperskorgar och bolltvättar. Hundrafemtiopinnarna är i form av resta stenbumlingar av finaste sort. Promenaderna mellan hålen sker ofta mellan vackra stengärden på täckbarksbelagda stigar. Det är golf i harmoni med naturen och utan något fluff.

Vi spelade gul tee som mäter 6011 meter. Metrar som känns längre än vad 6000 meter brukar göra, troligen p.g.a. vinden. Inledningshålet är ett dogleg höger uppför en backe där fairwaybunkrarna tas ur spel med drivern. Sen sker inspelet mot en inbunkrad green där det finns både lätta och mycket tuffa flaggplaceringar. Ihop med hål 2 (par 4) och hål 3 (par 3) är detta tre mycket bra inledningshål innan frågorna börjar ställas på allvar med hål 4-6.

Jag tycker att Elisefarm är som bäst i mitten. Det är en bra inledning, hål 6-14 är riktigt bra och kul och sen tycker jag avslutningen är något för svag med hål 15-18 (16:e, par 4, är bäst av dessa hål). Artonde hålet är ganska smalt och visst kan man strula till det om man leder en tävling på sista hålet, men jag spelade spoon och 60 graders wedge på det hålet. Det är ingen avslutning där det svänger så mycket. Ett mycket bra golfhål och sagolikt vackert nerför mot sjön vid klubbhuset, det erkänner jag gärna, men som 18:e njae.

Jag hade tre fairwayträffar och skulle vilja spela banan igen för att bedöma den strategiskt. I princip varje utslag hade en trådsmal passage mellan ett fairwaybunkersystem. Perfekt placerade sådana. Alla hål känns tillräckligt unika så det blir inte så tjatigt, men hål som 6, 7, 8, 12, 13, 14 och 18 som har vatteninslag (ej i spel på 7,8 och 13 dock) är helt nödvändiga. De gör att banan blir vackrare och att man undviker lappsjuka.


Utslaget åttonde hålet. Vattnet ej i spel, men ger anläggningen en smula mer skönhet.

Sen skulle förmodligen krav på ett lite mer varierat spel från tee varit det som skulle tagit banan högre på rankingen. Visst du KAN välja att lägga dig kort ett fairwaybunkersystem på ett 400 meters par 4:a-hål och sen ha ytterligare en järnfyra upp till en knallhård green. Men så jobbar man ogärna. Alltså smackar man oftast på med drivern.
En av få gånger jag inte slog driver var på hål 4. Vatten till vänster, bunkrar till höger och tio meter fairway i mitten.

Hål fyra från greenområdet och bakåt. Notera förutom hur smalt det är och hur vackra pinnarna är på Elisefarm!

Greenområdena var kul. Elisefarms greener är medelstora och det finns gott om roliga pinnar att sätta. Banan var i perfekt kondition. Ruffen straffar, men var inte omöjlig, man hade dock velat leta lite mindre boll. Det ska gå med dylika gräsarter. Greenerna var något för tröga puttningsmässigt, men sammantaget är det en mycket, mycket bra golfbana helt enkelt. Kanske en av Sveriges tio bästa. Ge mig en runda till så får vi se.

Besöker ni Elisefarm, så håll er i spel från tee...

Artonde hålet med det mysiga klubbhuset i bakgrunden

Banbesök: Bro Hof Stadium Course (#1)

Juli 2012

Idag spelade vi Bro Hof Slott Stadium Course. Så CHECK på plats nummer 1!

Den mäktiga infarten med grindarna som öppnar sig för en.

Banan är en behaglig upplevelse från gul tee, mycket mindre skräckinjagande än vad man kunde tro. Skicket är förträffligt. Från känslan att gå på en sviktande, mjuk, greenlik fairway till perfekta greener (dock ej så snabba) och vackra bunkrar med perfekt (alltså lite) sand. Sommarens regn är nog en fördel, för Stadium Course spelbarhet - greenerna tog verkligen emot bollarna.

Lätt att hitta bollen i ruffen, men svår att spela ur. Underbart. Sen kan man inte begära att alla svenska banor ska ha bevattning i ruffen. Men jäklar vad lite boll vi letade.

Ettans tee.


Som helhetsupplevelse med banans kondition, dom overkligt många banarbetarna, infarten till slottet, själva slottet och faciliteterna däromkring som ett halfway house som man passerar minst 4 gånger så tror man knappt man är i Sverige när man spelar. Eller bara en sån sak som en vacker bro:

Bron mellan 2:ans och 7:ans green för transport till 3:ans och 8:ans tee.

Lägg därtill samklangen med naturen, som på 15:e hålet, dogleg-parfemman längs Mälaren där fiskmåsarna befolkar hela fairway. Dom kraxar och flyttar sig efter hand som man spelar hålet. Och så vattenvyn på det. Hur vackert och mäktigt som helst!

Oavsett färg på tee finns det val att göra och fairwaybunkrar i spel. Carrar jag över fairwaybunkern på 10:an? Var skär jag vattnet på 9:an eller 13:e osv? Stadium Course ställer frågan till dig och du måste leverera. En sån sak som att ett andra slag på ett par 5-hål kan vara det svåraste. Var livrädd på 9:ans dito när jag i motvind skulle pricka ytan mellan fairwaybunker och vattenhinder med en järnfyra.

527 meter från gult. Tre fulla slag, va? Drive 250 m, järnsex 162 m och PW 115 m hade jag på fina Stadium Course fina öppningshål.

Tycker varenda hål är bra på Stadium Course. "TV-hålen" spelade jag med ett leende på läpparna. Håller 1:an som ett riktigt bra öppningshål, andra favoriter på banan är 8:an med sin dogleg och sina fina avrinningsytor, 2:an, 5:an, 6:an och 10:an som är några grymt fina par 4-hål och 13:e med sina många spelmöjligheter är otroligt kul. 15 och 16 är också jättefina golfhål. Och 17 är 17...
Från svart tee skulle jag nog värdera 18:e lite högre. Från gult är det inte riktigt en värdig avslutning.

Personligen blir jag sinnessjukt inspirerad av att spela banor i sån här miljö och med Bro Hofs toppskick. Klöv fairway första tre hålen på ren inspiration.

Men för att summera själva banbesöket: det här ÄR Sveriges bästa bana. Spelvärdet är mycket högre än vad jag har blivit skrämd att tro, kanske för att jag slår ganska långt. Det är värt pengarna att spela. Jag kommer att spela här igen - snart!

Återbesök: oktober 2012
Vinden kom från andra hållet detta besök och det gjorde så klart att banan spelades helt annorlunda. Jag hade redan innan bestämt mig för att spela aggresivt och så passande då att det blev medvind på merparten av par 5-hålen. Stadium Course var ännu bättre andra gången och jag längtar dit igen.

Åttonde i vacker höstskrud

Jag läste någonstans från en internationell kritiker att man borde lagt lite pengar på att definiera hålen bättre. Kanske satsa på ett träd här och där. Nu i den vackra höstskruden så måste jag säga att banan känns som bäst naturmässigt på hålen som ligger närmast Castle Course. 1,2,3,6,8,12 och 13. Victory Valley känns som en konstigt plats.

17:e när det är höstgolf. Mörkt alltså.